Identifier
Title
Description
3. Diskussion (Joel)
Riksantikvarieämbetet definierar kokgropar som ”gropar med tät packning av skörbränd sten men utan sot och kol”. Denna definition uppfylls inte till fullo av anläggning 12 då stora mängder träkol, bland dem stora sammanhängande bitar, påträffades i anläggningen. Anläggningens övriga drag i form av nedsänkning och förekomst av skörbränd sten gör det dock omöjligt att knyta den till någon annan typ av fornlämning än just kokgropar. Under utgrävningens lopp spekulerades det om den utgjorde en härd men den stora mängd skörbrända sten som upptogs klargjorde att anläggningen utgör en grop i vilken upphettade stenar placerats. Förekomsten av träkol kan relatera till dess användningsområden eller till att den metod genom vilken upphettade stenar transporterats från härd till kokgrop också fångat upp kol från härden. Att kokgropar innehåller träkol är inte heller ovanligt.
Med undantag från det singulära flintavslag från lager 1 som beskrivits ovan upphämtades alla samtliga fynd återfunna i schakt 11 från matjorden. Dessa är därför inte relevanta för hur vi tolkar den kokgrop, anläggning 12, som också återfunnits i detta schakt. Tolkningar som kopplar anläggning 12 till diverse mänskliga aktiviteter behöver därför förlita sig på två saker, nämligen tidigare forskning kring fenomenet kokgropar samt fynd från övriga kokgropar på platsen som genom stratigrafisk närhet kan antas vara samtida med dessa anläggningar. Det senare kompliceras något av det faktum att kol-14 dateringar av kokgropar från 2025:982 visar på att anläggningarna på platsen representerar två separata faser med flera hundra års mellanrum (Berggren 2026). Eftersom anläggning 12 till skillnad från andra kokgropar undersökta i samband med grävningarna 2026 inte uppvisade daterbar keramik och de jord samt träkolsprover som upptogs under utgrävningen inte i skrivande stund daterats kan vi för tillfället inte avgöra vilken av dessa faser anläggning 12 tillhör, eller om den mot all förmodan representerar ytterligare en fas av kokgropar på L2025:982. Kruxet i allt detta är egentligen enbart att det är möjligt att delar, om inte mycket, av vad som hävdas om anläggning 12 nedan med fynd från övriga anläggningar som underlag kan komma att visa sig vara oriktigt när en absolut datering av anläggning 12 framtagits.
Flintmaterialet i sig, bestående som det är av avslag samt en icke färdigställd skivyxa daterad till mesolitikum kan kopplas till flintindustri, som tidigare nämnts är fornlämningsmiljön kring L2025:982 kraftigt dominerad av just mesolitiskt material. Dess stratigrafiska placering kan ha en rad olika anledningar. Under utgrävningen observerades flera tecken på bioturbation i form av rester från bökande vildsvin samt djurgångar som stratigrafiska företeelser. Aktiviteter som dessa i kombination med jordbruk kan vara ansvariga till att detta kronologiskt äldre material flyttats till den grad att det påträffades i matjorden, och materialet har givetvis inte enbart flyttats uppåt i jordmånens olika horisonter, flintan kan tvärtemot ha flyttats över en lång sträcka.
Utöver flintmaterialet saknar både anläggning 12 och schakt 11 fynd.
Avsaknaden av både organiska och icke-organiska fynd, de tidigare förekommer i en blygsam utsträckning, främst i form av tänder från häst och nötdjur, i övriga kokgropar på platsen gör den exakta karaktären av de aktiviteter som anläggning 12 användes för att utföra svåra att tolka.
Att avfall direkt vittnande om det saknas behöver inte indikera på att anläggningen inte användes för förberedning av mat. Aktivitetsytan skulle exempelvis kunna ha rensats från matrester efter användning och i samband med att relativt intakta stenar lyftes ut ur gropen för att hettas upp och återanvändas i andra anläggningar, nu kan vi av skäl som kommer diskuteras nedan vara relativt säkra på att någon sådan återvinning av stenar inte skett i samband med gropens sista användning. En möjlighet som klingar väl med platsens marina natur och som också gjorts av andra kokgropar, är att platsen användes för att tillaga fångst från fiske. De organiska resterna från tillagning av fisk, till den mängd de torde ha bevarats, skulle inte vara observerbara utan specialiserade tillvaratagandemetoder. Det som talar mot denna hypotes är att inga fiskeredskap återfunnits. Stolphål identifierades tentativt under utgrävningar 2025, och eventuellt skulle sådana, om de påträffas i par kunna tolkas som linor på vilka både nät och fångst hängts upp. Men utan något konkret som kan knyta platsen till marina aktiviteter förblir detta spekulation.
Kokgropar i allmänhet, och speciellt kustnära sådana utan klara gastronomiska attribut har i tidigare forskning (Ling et al, ss.782-789) tolkats som delar i bronsålderns båtbyggande. När Ling et. al gjort denna koppling har de i mycket gjort så utefter följande närvarande av följande hos kokgropar: närhet till hav eller större vattendrag; förekomst av träkol; fynd inom den närliggande fornlämmingsmiljön som indikerar på bearbetning av timmer; samt tillgång till denna. (Ling et al, ss.790-803) Detta ska inte förväxlas med de kriterier som använts i urvalet av kokgropar för Ling et als studie. (Ling et al, s.790)
Även ställd gentemot dessa kriterier blir materialet från anläggning 12 svårtolkat. Att kokgropen i fråga varit belägen mycket nära havet och det faktum att träkol återfanns i anläggningen är obestridbart. Vad som dock är mindre tydligt är huruvida timmer arbetat samt funnits enkelt tillgängligt i området. De bronsföremål som återfanns vid L1988:7484 skulle eventuellt kunna utgöra ett underlag för ett jakande svar på den tidigare av frågorna då en bronsyxa hör till dessa, problematiskt nog är detta fynd varken mer exakt daterat eller typologiskt specificerat än så, till problematiken tillhör att fynden antagligen utgör ett gravgåvor från den bortplöjda gravhög som ligger intill L1988:7484, de flintyxor som hittades i anslutnning till den tidigare nämnda fyndplatsen utgjorde lösfynd som inte kan knytas till en specifik period och kan därför inte användas för att dra slutsatser om aktiviteter under bronsåldern. Förekomsten av träkol i kokgroparna skulle kunna betraktas som indikerande på att timmer behandlats vid L2025:982, men det skulle återigen också bara kunna indikera på att det eldats på platsen. Tillgång till timmer är en fråga i sig. Ling et. al använder sig av flera exempel på kokgropar från regioner där vattendrag tillåtit transport av timmer från inlandet. (Ling et al, ss790-803) Så är oss veterligen inte fallet här. Det är fortfarande möjligt att timmer fanns tillgängligt relativt lokalt från kustlandskapet. Delar av den skånska sydkusten var vid övergången mellan äldre och yngre bronsålder redan avskogad. Partier av skog existerade dock väster om Ystad. Dessa kan antingen sträckt sig längre västerut eller i sig själva utgjort en källa för timmer i Skateholm. (Berglund 1991, s.73)
Av de skörbrända stenar som återfanns i anläggning 12 var en del mycket hårt brända och var varierande redan spruckna eller gjorde det i samband med att de togs upp. Dessa var dock en klar minoritet av skörbrända stenar, vilket i kombination med den stora mängd sådana återfunna här i kontrast till andra gropar på platsen indikerar på att stenar från denna grop inte togs upp för att återanvändas i andra kokgropar efter dess användning. Detta då de resterande stenarna i anläggningar som tolkas som utrensade av dessa återvinningar domineras av sten som är så kraftigt bränd att den inte kunde användas mer. Det är förstås möjligt att vända på detta resonemang, stenarna i anläggning 12 kan mycket väl ha hamnat här först efter att de använts i och sedan återvunnits från de kokgropar som uppvisade mindre mängder sten.
Bland övriga användningsområden som avancerats för kokgropar finns skådeplats för kult samt matlagning. (Schaefer-Di Maida, 2022 ss.472-478) Vi behöver inte betrakta dessa två användningsområden som helt och hållet exklusiva. Anläggningar kan till exempel ha använts för att förbereda gästabud utan att förlora sin sakrala karaktär. L2025:982 placering i bronsålderslandskapet förstärker en sådan association. Kokgroppar rumsligt associerade med gravplatser och vatten samt avlägsnade från boplatser är kända från Norra Tyskland och Danmark. (Schaefer-Di Maida, 2022 ss.472-478) Dessa tolkas som samlingspunkter där men i enlighet med det ovan utvecklade resonemanget höll gästabud i de dödas ära. Dessa kokgropar uppvisar dock till skillnad från anläggning 12 organiska fynd som indikerar på att de använts på detta sätt. (Schaefer-Di Maida, 2022 ss.472-478)
References
Berglund, B.E. (1991) “the late bronze age landscape, landscape, land use, and vegetation ur
Berglund, B.E. (Ed.). The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden — The
Ystad project. Copenhage: Munksgaard, s.73
Ling, J., Fauvelle, Mikael., Ivar Austvoll, Knut., Bengtsson, Boel., Nordvall, Linn., Horn,
Christian. Where are the missing boatyards? Steaming pits as boat building sites in the Nordic
Bronze Age (2024). Praehistorische Zeitschrift 2024; 99(2): ss. 782–807.
Schaefer-Di Maida, Stefanie (2022). Current Research on Bronze Age ‘Cooking Stone Pits’ in
Northern Germany and Southern Scandinavia. European Journal of Archaeology 25 (4),
463–482.
Record completeness status
Date Created
Rights Holder
License
Linked resources
| SH2026 Report Trench 11 |