1.  Inledning (Morten)

Området för seminariegrävningen som utfördes mellan 2026-05-18 och 2026-05-22 ligger på en liten höjd nordöst och cirka 300 från gravfältet och boplatserna som påträffades där 1980 (Skateholm 1, L1988:8176). Höjden består av kohagar, som under utgrävningen inte bestod av några nyfikna idisslande gäster, och den närliggande gården Östergård. De planerade schakten för 2026 samt schakten som granskades 2025 upptäcktes i samband med en undersökning som gjordes 2024 av Lunds universitet med hjälp av magnetometer och georadar (Berggren, Åsa, s 1). I och med undersökningen upptäcktes ett större mönster av mörka fläckar som med relativ närhet och upprepning, dessa mörkfärgningar mättes till ca 2 meter i diameter och antogs vara möjliga fornlämningar (Berggren, Åsa, s 1). I ett mindre schakt grävdes två mörkfärgningar fram som visade sig innehålla skörbränd sten, enstaka ben och rikligt med träkol, träkolen daterades (C14-datering) till yngre bronsåldern i respektive gropar, dateringen verkade tyda på att groparna var samtida. Formen på groparna antogs vara kokgropar i och med formationen av de skörbrända stenarna och den stora mängden träkol (Berggren, Åsa, s 1–2). Efter dessa resultat i anknytningen till den redan existerande kunskapen om de omfattande fornlämningar i området ansågs kunskapsmöjligheten hög så Lunds universitet ansökte om tillstånd från Länsstyrelsen för att få utföra seminariegrävningar i området. Detta godkändes av Länsstyrelsen Skåne och beslutet gäller till 2028-04-08 (Länsstyrelsen Skåne, s 1).

1.1 Bakgrund

Kokgroparna som förekommer på L2025:982 och då specifikt anläggning 12 schakt 11 som denna rapport behandlar har möjligtvis använts till matlagning, det är dock ingen självklarhet. Storleken på kokgropen som diskuteras i denna rapport begränsar troligtvis dess möjliga funktioner. Beroende på storlek, innehåll, form och antal kokgropar i direkt närhet till varandra så kan tolkningen av kokgropens funktion variera.
Kokgrop har blivit termen för dessa anläggningar eftersom när de först hittades antogs det att dom var en form av härd för matlagning. På senare år har dock tolkningen av kokgroparna utvidgas och dom har numera inte endast en tänkbar funktion. Det är dock oftast utmanande att kunna bestämma en kokgrops funktion eftersom de sällan är fyndrika lämningar i dem. Oftast är det endast träkol, sot och skörbrända stenar som deponerats. I vissa fall förekommer djurben, flinta och vegetabilier men detta är inte en självklarhet (Schaefer-Di Maida, Stefanie, 2022, s. 463).
Nedan följer en kort genomgång av de olika funktionerna kokgroparna från bronsåldern kan ha haft.

Kokgropar:
Den mer generella tolkningen av kokgropar är att de var till för matlagning på så sätt att stenar hettas upp, grävdes ner tillsammans med mat, möjligtvis en köttbit inlindad i löv som på så sätt inte lämnar några täcken efter sig utan allt som blir kvar är skörbränd sten, träkol och sot (Schaefer-Di Maida, Stefanie, 2022, s.463–464).

Ceremoniella/rituella kokgropar:
De ceremoniella kokgroparna är oftast arrangerade i större grupper på rad eller i andra former, på en synlig plats och med en större distans från bosättningar och gravar. Det förekommer dock platser där kokgroparna är i nära anknytning till gravplatser, exempelvis gravfältet vid Mang de Bargen i Tyskland. (Schaefer-Di Maida, Stefanie, 2022, s.463–464). Gravfältet vid Mang de Bargen visar både på gravar med en anknytande kokgrop och gravar utan dessa dock så har dateringar inte gjorts på kokgroparna med gravar i sin direkta närhet så om dessa har varit relaterade går inte att svara på. En datering av dessa kan möjligtvis visa sig intressant om gravarna och kokgroparna är samtida. Detta har tolkats som att dessa platser representerar en samlingsplats där människorna i omnejden kan visa sin vördnad för förfäderna. När fler kokgropar förekommer på en och samma plats så anses detta vara ett tecken på att fler människor har varit involverade i skapandet och användandet, i och med detta så anses det då vara ett tecken på gruppaktivitet när flera kokgropar har ansamlats på en och samma plats (Schaefer-Di Maida, Stefanie, 2022, s. 475–476). Denna tolkning bör dock inte anses vara en självklarhet, tolkningen är baserad på vad som förväntas i dessa kontexter men den faktiska användningen kan ha skiljt sig från vad som nu antas vara dess funktion (Schaefer-Di Maida, Stefanie, 2022, s. 477).

Ånggropar:

Det har föreslagits att vissa kokgropar kan ha använts till byggandet av båtar, dessa kokgropar har fått betäckningen ånggrop eftersom dessa kokgropar ska ha använts till producerandet av varm ånga, hett vatten som gör träet mer tänjbart och kan på så sätt böjas för att ge form till båten, brädorna bränns sedan för att impregnera dom (Johan Ling et al, s. 787). Denna beskrivning av huruvida ånggropar kan ha använts till båtbyggande är delvis baserat på etnografiska exempel från Nordamerikas urbefolkning och Maoris (Johan Ling et al, s. 789–790). Dessa observationer jämförs sedan med kända fornlämningar i Skandinavien som visar på tecken som kan tolkas som potentiella platser för båtbyggande. Kriterierna som används för att hitta aktuella fornlämningar är följande. Direkt anknytning till strandlinjen i en grund lagun, i lä med anslutning till en kulle eller höjd, plats som är fördelaktig för landstigning och uppdragning av båt, runda gropar med cirka 0,4 till 3 m i diameter och med ett djup på 0,3 till 0,9 meter, överrepresenterade med sot, träkol och skörbränd sten, träslag som är fördelaktiga i båtbyggande och med närhet till platsen där konstruerandet av båten sker samt avskilt från boplatser och gravfält. Platsens fokus ska huvudsakligen kunna tolkas som en potentiell plats för båtbyggande (Johan Ling et al, s. 790–791). En av platserna som anses uppfylla kriterierna ges som exempel i artikeln, Where are the missing boatyards? Steaming pits as boat building sites in the Nordic Bronze Age”, är Tanum 1835 L1967:4174 i Bohuslän (Johan Ling et al, s. 793–794).

1.2 Syfte (Ruben

Syftet med denna undersökningen var att dokumentera de gropar som visats förekomma i grupp på magnetometern och undersöka dess funktion, plats och ifall groparna har varit kokgropar eller härdar. I syftet ingår även att ge ett underlag för att kunna utreda anläggningarnas kronologi och ifall det har förekommit tidigare aktivitet på platsen. Upphämtning av jordprov för att säkerställa platsens datering. Frågeställningarna lyder som följande:

• Var anläggningen som förekom i schakt 11 en kokgrop eller en härd?
• Vad var anläggningens huvudsakliga funktion på denna plats?
• Finns det aktivitet som kan dateras till tidigare än anläggningens antagna ålder?

1.3 Topografi och Geologi (Joel)

Undersökningsplatsen är del av fornlämning L2025:982 vilken ligger ett fåtal meter söder om gården Östergård på stora Beddinge 35:16 i Tullstorps socken, Trelleborgs kommun 20 km öster om själva staden Trelleborg. (L2025:982)

L2025:982 är belägen cirka 3 meter ovanför havsytan i ett öppet landskap vars närmaste omgivning består  av betesmark. Fornlämningen ligger på de södra sluttningarna av en oval höjd i landskapet. Jordarter i fornlämningens direkta närhet karakterisera av isälvssediment, postglacial sand täckt av torv förekommer i kringliggande områden. (Sveriges geologiska undersökning, jordartskarta) Schakt 11 öppnades i den västra änden av denna höjd, en topografisk företeelse som för övrigt delvis plöjts bort till norr av tidigare jordbruksaktiviteter.

Undersökningsplatsen ligger idag cirka 900 meter från havet, vilket från marken inte är synligt då en serie träddungar blockerar synen söderut. Platsens kustnära karaktär var under bronsåldern, den period då vi med dateringar från tidigare utgrävda kokgropar och generell information om de perioder då denna typ av anläggningar var i användning antar att anläggningen brukades, ännu mer påtaglig än idag. Detta då den Sydskånska kustlinjen på grund av isostatisk upplyftning höjts sedan bronsåldern. Anläggning 12 torde därför under de perioder vi har dateringar från (Bergren 2026) varit placerad direkt på kusten. Lägre liggande mark söder och öster om undersökningsplatsen har därför under bronsåldern, och övriga perioders gång varierat mellan olika variationer av en vik och en sjö. Den höjd undersökningsområdet ligger på var beläget på denna vattenmassan östra strand. (Sveriges geologiska undersökning, strandförskjutningsmodel)

1.4 Fornlämningsmiljö (Joel)

Fornlämningsmiljön kring L2025:982 är både rik och vittnar om att aktiviteter ägt rum i landskapet kring skateholm under ett stort tidsspann. De mesolitiska gravfälten och boplatserna som tillsammans kallas för Skateholmsboplatsen är de i särklass namnkunnigaste fornlämningarna i området. Och det mesolitiska materialet är mycket omfattande men i undersökningsplatsens närhet finns även senneolitiska fyndplatser, boplatser från järnåldern, gravhögar från bronsåldern samt en rad olika anläggningar som inte getts närmare datering. 

 L2025:982 i sig identifierades 2024 och har därefter utöver den undersökning rapporten behandlar undersökts under 2024 och 2025. Boplatser och gravfält från mesolitikum förekommer flitigt i området. Dessa påträffades först 1932 då gravfältet Skateholm III (L1988:7560) identifierades och grävdes ut i en mycket liten utsträckning. (Boethius & Kjällquist, 2024, s.9) De mesolitiska gravfält och boplatser som fanns på vad som kallas Skateholmsboplatsen kom under 1980-talet att undersökas i en mer utförlig detalj av Lars Larsson under Skateholmsprojektet. I samband med detta undersöktes ytterligare två gravfält, Skateholm I och II (L1988:7546 & L1988:7566 samt en stor mängd mesolitiska boplatser. L2025:982 ligger insprängd i detta mesolitiska landskap, 500 meter öster om Skateholm II och flankerad till syd och öst av två mesolitiska boplatser. Givetvis var dessa mesolitiska fornlämningar inte synliga under bronsåldern. De mesolitiska lämningarna i området kring Skateholm representerar aktiviteter under en mycket lång period och med uppehåll i användning av landskapet spänner stora tidsrymder. (Larsson, 1988 & Fornsök)

Bronsålderns mest påtagliga influens på landskapet i Skateholm består av en mängd gravhögar från perioden. Tio av dessa återfinns i ett område mer eller mindre direkt norr om L2025:982 fram till kommungränsen till Skurup. Dessa gravhögar är kraftigt påverkade av jordbruksaktiviteter, en bronsyxa samt kam har återfunnits i anknytning till en av dessa gravhögar. (L1988:7484) Det har även gjorts lösfynd av ytterligare en bronsyxa strax utanför skateholm.  I samband med semenarieutgrävningar vid Skateholm I 2023 hittades keramik som gavs en datering till bronsålder-järnålder (Boethius & Kjällquist 2024, s.5). Lösfynd som typologiskt kan knytas till senneolitikum förekommer i form av skafthålsyxor, spjutspetsar, och flintdolkar  har återfunnits strax utanför Skateholm. C14-dateringar upptogs i samband med utgrävningarna 2024, dessa gav dateringar i två perioder, mellan 1200 och 1000 samt 800 och 500 f.v.t. vilket skulle placera platsen i bronsålderns III och IV samt V och VI perioder. (Bergren, 2026)

1.5 Metod och genomförande (Ruben)

Utgrävningen i Skateholm skedde mellan 18-22 maj och utfördes som en seminariegrävning via Lunds universitet. På plats fanns 17 studenter och tre lärare med schakten uppdelade med 3-4 personer per anläggning. Schakt 11 mättes ut på 2x2 meter med hjälp av måttstockar och torvades sedan med hjälp av spadar så att rötter och gräs förblev intakt då de skulle placeras tillbaka vid undersökningens slut. Även jorden som grävdes upp under grävningens gång lades åt sidan för att fylla schaktet efter undersökningen. Grävningen av schaktet skedde med single-context-metod och grävdes utifrån de koordinater som mättes ut med hjälp av magnetometer innan undersökningen. Det övre lagret av matjorden flyttades med hjälp av spadar och placerades i en hög norr om schaktet. Efter det översta lagret matjord så användes istället skärslevar för att gräva den sista matjorden innan anläggningen påträffades för att få en finare och jämnare yta och så att inte anläggningen påverkades preliminärt av spadarna. Fynd som hittades i matjorden dokumenterades och flyttades till plastpåsar. När anläggningen nåddes så togs det bilder med fältkameran och lagret dokumenterades. Det förekom även cirka 70 liter sten som mättes med hjälp av 20 liters hinkar Anläggningen i schakt 11 bestod av två lager av fyllning (1049) och en nedgrävning (1208) som dokumenterades med hjälp av kontextblanketter. Fyllningens två lager dokumenterades genom en sektionsritning som skedde på plats.

2. Undersökningsresultat (Morten & Ruben)

Nedan redovisas anläggning 12 och dess medföljande kontexter och lager i topografisk ordning. Informationen utgår från kontextblanketterna som skrivits under undersökningens gång.

2.1 Stratigrafisk redogörelse (Morten & Ruben)

        2.1.1 Matjord

I matjorden förekom majoriteten av de fynd som påträffades i schaktet. Lagret bestod av relativt ljus sandblandad jord och gick ner cirka 30 cm innan anläggningen påträffades. I detta lagret förekom flinta av olika typer. Det påträffades både grovkornig och finkornig flinta i form av avslag av olika storlekar samt en förmodad ofärdig skivyxa. 

        2.1.2 Fyllning (1049) Lager 1 

Mörkfärgningen som observerats på magnetometer påträffades på cirka 30 cm djup och var tydligt urskiljbart från matjorden. Anläggningen hade en oval form med långsidorna riktade mot öst och väst och var 156 cm lång och 131 cm bred. Det översta lagret av fyllningen var ojämnt i botten och varierade i djup mellan 5 och 15 cm. Jorden som påträffades var måttligt sorterad, sandblandad jord med något större bitar träkol och drygt 15 liter skörbränd sten i nord och öst. Jorden utsöndrades mellan fingrarna genom att gnugga den och kunde därmed konstateras ha en väldigt mjuk kompakthet. Den huvudsakliga färgen var mörkgrå med svart-bruna inslag, troligtvis på grund av träkolen och den mänskliga aktiviteten som skett på platsen. Lagret visade även på en aning fuktighet men var huvudsakligen relativt torrt. Lager 1 saknade med undantag för ett finkornigt flintavslag fynd. 

       2.1.3 Fyllning (1049)  Lager 2

Kontaktytan mellan lager 1 och 2 var ojämn men kunde urskiljas tack vare färgskiftningen i jorden. Lager 2 kunde upptäckas mellan 35 och 45 cm djup i schaktet. Lagret sluttade i kanterna och hade ett eget djup på cirka 4-14 cm. Längden och bredden på anläggningen förblev detsamma i lager 2 som i lager 1. Jorden i lager 2 var välsorterad med små korn och var betydligt mörkare än lager 1 med en sotig, svart färg men behöll den sandiga kvaliteten som noterades i det tidigare lagret.. Mörkheten kommer troligtvis från den rikliga mängden träkol som förekom i lagret. Jorden i lager 2 hade något grövre kvalitet i jämförelse med lager 1 och var aningen fuktigare men mjukheten var fortfarande närvarande. Skörbrända stenar förekom över hela lagret i relativt stor mängd men var till viss del koncentrerade i nordöst. Cirka 55 liter skörbränd sten kunde hittas i lagret. Botten av lagret var tydligt att se då nedgrävningen under hade en drastiskt ljusare färg. 

     

  2.1.4 Nedgrävning (1208)

Nedgrävningen hade samma form och mått i längd och bredd som själva anläggningen med rundade hörn och oval form. Utan fyllningen var gropen 22 centimeter djup på den lägsta punkten. Kontaktytan mellan lager 2 av fyllningen och nedgrävningen var tydlig att avgöra då grunden under lagret var betydligt sandigare, ljusare och karakteriserat av en mycket grövre konsistens samt stora mängder småsten. Nedgrävningens övre kant uppfattades ha en gradvis sluttning med relativt konkava sidor. Den nedre kanten var dock svår att uppfatta då nedgrävningen var skålformad med en ojämn botten. 

2.2 Fyndbeskrivning uppdelat per fyndkategori (Morten)

• F1100, finkornigt avslag med tydliga slagvågor och slagbula. Upphittad i fyllning 1049.
• 
  
  
  
  
   
• F1101, finkornigt avslag med slagvågor och slagbula. Upphittad i matjorden.

• F1102, Grovkornig skivyxa med krusta. Upphittad i matjorden.

• F1103, finkornigt avslag med slagvågor och slagbula. Upphittad i matjorden.

• F1104, grovkornigt avslag med slagbula. Upphittad i matjorden.

• F1105, rektangulärt avslag av finkornig flinta med krusta på en kortsida. Upphittad i matjorden.

• F1106, finkornigt avslag med slagvågor och slagbuleärr. Upphittad i matjorden.

• F1107, finkornigt avlsag med avsats och slagvågor och slagbula. Upphittad i matjorden.

• F1108, finkornigt avslag med slagvågor. Upphittad i matjorden.

3. Diskussion (Joel)

Riksantikvarieämbetet definierar kokgropar som ”gropar med tät packning av skörbränd sten men utan sot och kol”. Denna definition uppfylls inte till fullo av anläggning 12 då stora mängder träkol, bland dem stora sammanhängande bitar, påträffades i anläggningen.  Anläggningens övriga drag i form av nedsänkning och förekomst av skörbränd sten gör det dock omöjligt att knyta den till någon annan typ av fornlämning än just kokgropar. Under utgrävningens lopp spekulerades det om den utgjorde en härd men den stora mängd skörbrända sten som upptogs klargjorde att anläggningen utgör en grop i vilken upphettade stenar placerats. Förekomsten av träkol kan relatera till dess användningsområden eller till att den metod genom vilken upphettade stenar transporterats från härd till kokgrop också fångat upp kol från härden. Att kokgropar innehåller träkol är inte heller ovanligt.

Med undantag från det singulära flintavslag från lager 1 som beskrivits ovan upphämtades alla samtliga fynd återfunna i schakt 11 från matjorden. Dessa är därför inte relevanta för hur vi tolkar den kokgrop, anläggning 12, som också återfunnits i detta schakt. Tolkningar som kopplar anläggning 12 till diverse mänskliga aktiviteter behöver därför förlita sig på två saker, nämligen tidigare forskning kring fenomenet kokgropar samt fynd från övriga kokgropar på platsen som genom stratigrafisk närhet kan antas vara samtida med dessa anläggningar. Det senare kompliceras något av det faktum att kol-14 dateringar av kokgropar från 2025:982  visar på att anläggningarna på platsen representerar två separata faser med flera hundra års mellanrum (Berggren 2026). Eftersom anläggning 12 till skillnad från andra kokgropar undersökta i samband med grävningarna 2026 inte uppvisade daterbar keramik och de jord samt träkolsprover som upptogs under utgrävningen inte i skrivande stund daterats kan vi för tillfället inte avgöra vilken av dessa faser anläggning 12 tillhör, eller om den mot all förmodan representerar ytterligare en fas av kokgropar på L2025:982. Kruxet i allt detta är egentligen enbart att det är möjligt att delar, om inte mycket, av vad som hävdas om anläggning 12 nedan med fynd från övriga anläggningar som underlag kan komma att visa sig vara oriktigt när en absolut datering av anläggning 12 framtagits.

Flintmaterialet i sig, bestående som det är av avslag samt en icke färdigställd skivyxa daterad till mesolitikum kan kopplas till flintindustri, som tidigare nämnts är fornlämningsmiljön kring L2025:982 kraftigt dominerad av just mesolitiskt material. Dess stratigrafiska placering kan ha en rad olika anledningar.  Under utgrävningen observerades flera tecken på bioturbation i form av rester från bökande vildsvin samt djurgångar som stratigrafiska företeelser. Aktiviteter som dessa i kombination med jordbruk kan vara ansvariga till att detta kronologiskt äldre material flyttats till den grad att det påträffades i matjorden, och materialet har givetvis inte enbart flyttats uppåt i jordmånens olika horisonter, flintan kan tvärtemot ha flyttats över en lång sträcka.

Utöver flintmaterialet saknar både anläggning 12 och schakt 11 fynd.  

Avsaknaden av både organiska och icke-organiska fynd, de tidigare förekommer i en blygsam utsträckning, främst i form av tänder från häst och nötdjur, i övriga kokgropar på platsen gör den exakta karaktären av de aktiviteter som anläggning 12 användes för att utföra svåra att tolka.

Att avfall direkt vittnande om det saknas behöver inte indikera på att anläggningen inte användes för förberedning av mat. Aktivitetsytan skulle exempelvis kunna ha rensats från matrester efter användning och i samband med att relativt intakta stenar lyftes ut ur gropen för att hettas upp och återanvändas i andra anläggningar, nu kan vi av skäl som kommer diskuteras nedan vara relativt säkra på att någon sådan återvinning av stenar inte skett i samband med gropens sista användning. En möjlighet som klingar väl med platsens marina natur och som också gjorts av andra kokgropar, är att platsen användes för att tillaga fångst från fiske. De organiska resterna från tillagning av fisk, till den mängd de torde ha bevarats, skulle inte vara observerbara utan specialiserade tillvaratagandemetoder. Det som talar mot denna hypotes är att inga fiskeredskap återfunnits. Stolphål identifierades tentativt under utgrävningar 2025, och eventuellt skulle sådana, om de påträffas i par kunna tolkas som linor på vilka både nät och fångst hängts upp. Men utan något konkret som kan knyta platsen till marina aktiviteter förblir detta spekulation.

Kokgropar i allmänhet, och speciellt kustnära sådana utan klara gastronomiska attribut har i tidigare forskning (Ling et al, ss.782-789) tolkats som delar i bronsålderns båtbyggande. När Ling et. al gjort denna koppling har de i mycket gjort så utefter följande närvarande av följande hos kokgropar: närhet till hav eller större vattendrag; förekomst av träkol; fynd inom den närliggande fornlämmingsmiljön som indikerar på bearbetning av timmer; samt tillgång till denna. (Ling et al, ss.790-803) Detta ska inte förväxlas med de kriterier som använts i urvalet av kokgropar för Ling et als studie. (Ling et al, s.790)

Även ställd gentemot dessa kriterier blir materialet från anläggning 12 svårtolkat. Att kokgropen i fråga varit belägen mycket nära havet och det faktum att träkol återfanns i anläggningen är obestridbart. Vad som  dock är mindre tydligt är huruvida timmer arbetat samt funnits enkelt tillgängligt i området. De bronsföremål som återfanns vid L1988:7484 skulle eventuellt kunna utgöra ett underlag för ett jakande svar på den tidigare av frågorna då en bronsyxa hör till dessa, problematiskt nog är detta fynd varken mer exakt daterat eller typologiskt specificerat än så, till problematiken tillhör att fynden antagligen utgör ett gravgåvor från den bortplöjda gravhög som ligger intill L1988:7484, de flintyxor som hittades i anslutnning till den tidigare nämnda fyndplatsen utgjorde lösfynd som inte kan knytas till en specifik period och kan därför inte användas för att dra slutsatser om aktiviteter under bronsåldern. Förekomsten av träkol i kokgroparna skulle kunna betraktas som indikerande på att timmer behandlats vid L2025:982, men det skulle återigen också bara kunna indikera på att det eldats på platsen. Tillgång till timmer är en fråga i sig. Ling et. al använder sig av flera exempel på kokgropar från regioner där vattendrag tillåtit transport av timmer från inlandet. (Ling et al, ss790-803) Så är oss veterligen inte fallet här. Det är fortfarande möjligt att timmer fanns tillgängligt relativt lokalt från kustlandskapet. Delar av den skånska sydkusten var vid övergången mellan äldre och yngre bronsålder redan avskogad. Partier av skog existerade dock väster om Ystad. Dessa kan antingen sträckt sig längre västerut eller i sig själva utgjort en källa för timmer i Skateholm. (Berglund 1991,  s.73)

 Av de skörbrända stenar som återfanns i anläggning 12 var en del mycket hårt brända och var varierande redan spruckna eller gjorde det i samband med att de togs upp. Dessa var dock en klar minoritet av skörbrända stenar, vilket i kombination med den stora mängd sådana återfunna här i kontrast till andra gropar på platsen indikerar på att stenar från denna grop inte togs upp för att återanvändas i andra kokgropar efter dess användning. Detta då de resterande stenarna i anläggningar som tolkas som utrensade av dessa återvinningar domineras av sten som är så kraftigt bränd att den inte kunde användas mer. Det är förstås möjligt att vända på detta resonemang, stenarna i anläggning 12 kan mycket väl ha hamnat här först efter att de använts i och sedan återvunnits från de kokgropar som uppvisade mindre mängder sten.

 Bland övriga användningsområden som avancerats för kokgropar finns skådeplats för kult samt matlagning. (Schaefer-Di Maida, 2022 ss.472-478) Vi behöver inte betrakta dessa två användningsområden som helt och hållet exklusiva. Anläggningar kan till exempel ha använts för att förbereda gästabud utan att förlora sin sakrala karaktär. L2025:982 placering i bronsålderslandskapet förstärker en sådan  association. Kokgroppar rumsligt associerade med gravplatser och vatten samt avlägsnade från boplatser är kända från Norra Tyskland och Danmark. (Schaefer-Di Maida, 2022 ss.472-478) Dessa tolkas som samlingspunkter där men i enlighet med det ovan utvecklade resonemanget höll gästabud i de dödas ära. Dessa kokgropar uppvisar dock till skillnad från anläggning 12 organiska fynd som indikerar på att de använts på detta sätt. (Schaefer-Di Maida, 2022 ss.472-478)

4. Sammanfattning 

Sammanfattningsvis så är anläggning 12 svårtolkad. Den direkta avsaknaden av fynd i själva kokgropen är inte så förvånande då kokgropar sällan innehåller något utöver skörbränd sten, sot och viss träkol. Detta gör tolkningen av kokgropens funktion svår då det inte går att utgå från föremål som hittats för att dra en slutsats. Dock så finns det betydligt klara bevis på att anläggningen är en kokgrop då det förekom förmörkad jord, skörbrända stenar och en del träkol. Mängden sten i gropen och dess form förtydligar faktumet att det inte var en härd och att anläggningen har använts som en kokgrop. I brist på kringliggande fynd så är det svårt att avgöra exakt vilken typ av kokgrop detta har varit. Kokgropar har använts i många syften men gissningsvis så har matlagning varit den primära funktionen hos denna anläggning. För att få en grundligare förståelse för denna kokgropens användning så hade det med stor sannolikhet att området fortsätter undersökas i framtiden.