1. Inledning

Undersökningsplatsen utgörs av en upphöjning i landskapet med utsikt över
gräsängar, glest bevuxna trädområden och nyfikna kor. Härifrån är det inte många stenkast ifrån de uppmärksammade gravfälten vid Skateholm. Platsen och dess närområde är således känt för dess rika förhistoriska lämningar, särskilt från mesolitikum. Dock är kunskapen om yngre perioder i detta område mindre känt (Larsson 1988, s. 12). 

Platsen undersöktes år 2024 som en del av forskningsinsatser kring Skateholm I och II:s närområde. Genom geodata- och magnetometerundersökningar identifierades en cirkulär/oval struktur, cirka 100 × 40 meter stor, som följde höjdens topografi. Strukturen bestod av ett flertal runda anomalier med en uppskattad diameter på cirka 2 meter. Dessa anomalier indikerade möjliga fornlämningar (Berggren 2025, s. 1).
För att avgöra om färgningarna representerade arkeologiska lämningar genomfördes ytterligare en undersökning samma år. Ett mindre schakt togs upp över en av färgningarna. I schaktet påträffades en anläggning bestående av skörbränd sten, träkol och sot. Anläggningen antas vara en “kokgrop”. Fyndmaterialet var mycket sparsamt med endast fragment av keramik och djurben. Två prover av träkol analyserades genom 14C och båda analyserna gav en datering till yngre bronsålder, se tabell nedan. 

Se tabell 1. 

Mot bakgrund av dessa resultat och i samråd med Länsstyrelsen, bedömdes kunskapspotentialen som tillräckligt hög för att motivera en mer omfattande utgrävning. Denna genomfördes som en seminariegrävning av arkeologistudenter vid Lunds universitet under perioden 19–23 maj 2025. 

1.1 Bakgrund

I undersökningsplanen beskrivs anomalierna/anläggningarna som magnetometerundersökningen visade som kok- eller eldgopar. Med detta i åtanke blev begreppet grop viktigt för en vidare analys av undersökningsresultatet. I följande avsnitt kommer olika gropars funktion under yngre bronsåldern att diskuteras. 

Gropar - funktion och karaktär. 
Sedan man först upptäckte gropar med skörbrända stenar har arkeologer varit förbryllade över dem och deras funktion. De benämns ofta under samlingsnamnet “kokgropar”, vilket antyder att de användes till matlagning. Men så ter sig inte alltid vara fallet, vilket gör benämningen missvisande (Ling et al 2024, s.6). Deras funktion är alltså föremål för diskussion. I denna rapport kommer anläggningarna benämnas som gropar för att aktivt undvika en för tidig tilldelning av funktion.

Det de egentligen beskriver är helt enkelt gropar vars fyllning innehåller tätt packade stenar som spruckit av värme samt träkol och sot i de nedre lagren (Schaefer-Di Maida 2022, s. 464). Dess generella funktion ter sig har varit att alstra värme över lång tid eller skapa rök och ånga. Gropar förekommer över hela norra Tyskland, Danmark, södra Sverige och nordvästra Polen (Schaefer-Di Maida 2022, s.474).
Gropar förekommer i landskapet på flera sätt – enskilt, i enkla eller dubbla rader samt i cirklar. Dessa cirkulära formationer av gropar är hittills endast kända från Mang de Bargen och Hüsby, där även rader och oregelbundna mönster förekommer (Schaefer-Di Maida S 2022, s.471).

Olika funktioner. 
Det finns ett antal olika definitioner av groparnas funktion där gränserna dem emellan kan vara svåra att tyda. Några underkategorier av gropar kommer att beskrivas nedan. 

Kokgropar​. Kokgropar ses både i direkt anslutning till boplatser och nära gravar och är ofta få i antal. Dessa tolkas som att de använts till vardags för matlagning.​ I närområdet finns det ett flertal exempel som kan definieras som kokgropar: (Lilla Beddinge 24:1, L1989:9337). De flesta av kokgroparna i närområdet förekommer i direkt anslutning till boplatser och är få i antal (tex de i Lilla Beddinge). De är ofta fyndfattiga. Anledningen till detta kan vara att maten som tillagades var insvept i löv mellan de heta stenarna, vilket stöds av etnografiska exempel (Schaefer-Di Maida 2022, s. 475). 

Ceremoniella gropar. En annan typ av tolkning av gropar är att de har använts för sociala sammankomster (Ling et al 2024). Dessa kännetecknas av att vara belägna på ett exponerat läge, ofta på sandiga platåer, inom 500 meter från vatten, men minst 500 meter från gravar och minst 100 meter från samtida boplatser (Schaefer-Di Maida 2022, s.464). De består vanligtvis av ett större antal kokgropar i långa rader, utan fynd av föremål.

Ånggropar​. Denna typ av grop har föreslagits som hypotetiska anläggningar för båtbygge. Båtens betydelse under bronsåldern i Skandinavien ses inte bara genom hällristningar utan också genom ekonomiska och ekologiska spår. Eftersom Skandinavien låg utanför de områden som var rika på koppar, tenn och brons, så blev båtar och sjötransporter nödvändiga för de skandinaviska samhällena för att kunna ta del av denna tidiga globaliserade värld (Vandkilde 2019, s. 4-5). Men var byggdes dessa båtar? Spåren av sådana platser är få (Ling et al. 2024, s. 2).

Via etnografiska studier har äldre typer av konstruktionsteknik kunnat observeras. Ångningen utfördes med öppen eld. Båtbyggaren sänkte nyhugget trä i vatten för att sedan hetta upp det över en öppen eld tills det blev tillräckligt böjligt för att kunna vridas och formas (Ling et al 2024, s.6). De kriterier som redan diskuterats för ceremoniella gropar är de samma för ånggropar. Men det finns ett antal ytterligare krav som önskvärt bör uppfyllas för att stärka tolkningen för ånggropar.

För att en anläggning ska kunna tolkas som en möjlig ånggrop för båtbygge krävs ett större antal gropar och att själva gropen saknar fynd. Det man hypotetiskt kan förvänta sig att hitta är redskap som enkla skafthålsyxor, slipstenar eller andra verktyg som kan ha använts vid bearbetning av trä. Fynd av lämpliga trädslag för båtbygge, såsom tall, ger stöd för tolkningen. Även rester av tjära eller harts är viktiga, eftersom dessa material användes vid tätning av båtar. Platsen bör dessutom vara belägen vid vatten, gärna i anslutning till grunda vikar, vilket underlättar både ångning och sjösättning. Ånggroparna är oftast cirkulära, med en diameter på cirka 0,4–3 meter och ett djup på 0,3–0,9 meter (Ling et al 2024, s.6).
 

1.2 Syfte

Syftet med denna undersökning var att verifiera resultaten från den tidigare genomförda magnetometerundersökningen samt att undersöka följande frågeställningar:

- Huruvida den cirka 100 x 40 meter stora anläggningen är en sammanhängande struktur, och om de identifierade groparna är samtida.

- Analysera och tolka vilken funktion groparna och den större anläggningen kan ha haft (Berggren 2025, s.5).
 

1.3 Topografi och geologi

Utgrävningsplatsen (L2025:982) ligger vid Östergård, Skateholm i fastigheten Stora Beddinge 35:16, Trelleborgs kommun i Tullstorp socken. Platsen ligger ca 4 meter över den moderna vattenytan och ca 850 meter från havet, 21 km från Trelleborg. Landskapet är ett öppet och platt gräslandskap som ligger i och bland betesmarker för nötkreatur. Schakt 2 och schakt 6 ligger i sluttande mark på östra sidan av en suboval kulle. Jordarten består av isälvssediment/sand (Lantmäteriet 2025).

Det undersökta området är beläget i anslutning till en forna lagun och Skateholmsån. Även om landhöjningen och strandlinjeförskjutningen har varit relativt begränsad sedan bronsåldern, föreligger vissa förändringar. Med stöd av modeller för strandförskjutning (SGU 2025) framgår att anläggningarna troligen var belägna på en svagt upphöjd plats i landskapet, omgiven av vatten på båda sidor som hade kontakt med havet.

Se karta 1. Karta över topografin och utgrävningsplatsen i relation till den uppskattade strandförskjutningen under yngre bronsålder (2500BP). Bild av Daniel Forsberg.
 

1.4 Fornlämningsmiljö

Undersökningsområdet ligger i en relativt rik fornlämningsmiljö från förhistorien där majoriteten av lämningarna är stenåldersboplatser. I nära anslutning till undersökningsområdet ligger ett mesolitiskt bo- och gravplatsområde, i vardagligt tal kallat för Skateholmsboplatsen. Skateholmsboplatsen består av ett antal platser där Skateholm I (L1988:8176, L1988:7563) och Skateholm II ( L1988:7566, L1988:8055) är helt undersökta. Undersökningarna genomfördes åren 1980-1985 under ledning av professor Lars Larsson. Skateholm II utgör den äldsta av platserna och övergavs omkring 5200 cal BP. Skateholm I, som är något yngre, har daterats till cirka 4800 cal BP. Inom Skateholm I undersöktes totalt 65 gravar, medan 22 gravar dokumenterades vid undersökningarna av Skateholm II. Skateholm I och II är hittills de största mesolitiska gravplatserna som undersökts i södra Skandinavien (Larsson 2016, s. 175-176).
Ytterligare en plats benämnt som Skateholm III (L1988:7560 ) ligger inom Skateholmsboplatsen. Skateholm III genomgick en mindre arkeologisk undersökning redan på 1930-talet. Vid denna undersökning påträffades flera gravar, men endast en grävdes ut. Platsen är belägen cirka 300 meter väster om Skateholm I och är enligt 14C datering yngre än Skateholm I. De tre nämnda platserna ligger alla inom ett område med en diameter strax under 300 meter (Larsson 2016, s. 175-176).
De tydligaste materiella spåren av förhistorisk mänsklig aktivitet i anslutning till undersökningsområdet utgörs av gravhögar som kan dateras till äldre bronsålder. Antalet gravhögar i området har historiskt sett varit större än de som idag är synliga i landskapet (Larsson, 1988, s. 12). De gravhögar som fortfarande är synliga i dagens landskap är i Fornsök registrerade under benämningar såsom Killehög (L1988:7543), Västra Tornhög (L1988:8160) och Galgebacken (L1989:4202).
Det har även framkommit en del lösfynd från förhistorien på platser kring undersökningsområdet. En plats som är värd att belysa är Lilla Beddinge, där ett antal prestigegodsfynd från senneolitikum och bronsåldern gjorts. Fynden består av bland annat en halsring av brons (L1989:8853), 25 hela bronsringar och delar av ytterligare 8 (L1988:5416), 1 avbruten flintdolk (L1989:8697) samt en flintdolk och ett hängbryne av skiffer (L1988:4707).

Se karta 2: Fornlämningsmiljön kring undersökningplatsen. Undersökningsplatsen är markerad med ett R i turkost.  
 

1.5 Metod och genomförande

Utgrävningen skedde mellan 19-23 maj 2025 och utfördes som en seminariegrävning vid Lunds Universitet och bestod av 19 studenter och tre lärare. Grupper om 3-4 personer tilldelades varsitt schakt. Valet av schaktens placering grundades på tidigare utförda magnetometerundersökningar samt registrerade koordinatpunkter. Varje schakt mättes upp till en yta om 2 x 2 meter (4 m²) och torvades av genom spadgrävning. Gräsytan avlägsnades med rötterna intakta och lades åt sidan för senare återplacering.
Grävningen utfördes enligt single-context-metod, med målsättning att bevara en jämn och plan yta under arbetets gång. Matjorden lades upp i närheten av respektive schakt. Definitionen av stratigrafi bedömdes utifrån iakttagelser i färg och fyllningens konsistens. Vid friläggning av anläggningar användes skärslevar, penslar och borstar. Fyndhantering skedde lager för lager med hjälp av handplockning och sållning (5 mm-såll).
De anläggningar som påträffades under matjorden mättes in och dokumenterades kontinuerligt och stegvis i takt med förändringar i stratigrafi och fyndsituation. Använda dokumentationsmetoder inkluderade kontextblanketter, fältdagbok, fotografering med både fältkamera och privata kameror, inmätning med tumstock och GPS, 3D-fotografering samt profilritning på millimeterpapper.
En anläggning i form av en grop påträffades i schakt 2, denna benämndes som A2. A2 delades in i två halvor, den södra delen G137 och norra delen G144. Grävenheterna undersöktes noggrant och sållades separat. Anläggningen delades sedan upp i två lager, detta på grund av att fyllningen på anläggningen ändrades. Det nedre lagret delades på samma sätt som det övre lagret, den södra delen G330 och norra delen G320, även dessa sållades separat och 100% av anläggningen undersöktes. Ett makroprov togs även i båda lagren. Profilen av A2 ritades på ett millimeterpapper genom att mäta botten på gropen med hjälp av en tumstock.
I schakt 6 påträffades en anläggning i form av en grop, denna benämndes som A7. A7 delades in i två halvor, den södra halvan fick grävenhetsnummer 625. På grund av tidspress så grävdes endast G625. 100% av G625 undersöktes och sållades. Det togs även ett makroprov i G625 och ett i lager 718 i schaktet. Efter utgrävningen ritades en profilritning av A7 som mättes med hjälp av en tumstock och ritades ut på ett millimeterpapper. Innan schaktet stängdes igen täcktes A7 av markduk. 
Lösfynd registrerades i fältdagboken och förvarades i fyndpåsar. Dessutom samlades makrofossilprover in för en senare analys av arkeobotaniker vid Lunds Universitet. Undersökningen dokumenteras och analyseras i QGIS och AIR (Archaeological Interactive Reports). Samtliga fynd lämnas över till LUHM för magasinering.